Mickey Mouse down at the seashore.

Det är någonting som inte stämmer med mig. Jag gillar inte mig, inte alls. Jag och jag går inte ihop, trivs inte i samma hud. Och tro mig, jag har försökt många 1000 gånger att förändra min personlighet till något som jag själv skulle gilla, men det går verkligen inte. Hur gör man? Hur blir man någon som man själv kan stå ut med, hur blir man nöjd med att vara den man är? ... denna kväll har jag insett att jag nog aldrig har varit lycklig mer än tre månader av mitt liv, och har inget hopp om att någonsin bli det igen. Jag är en naiv och paranoid  jävla pessimist, som aldrig känner mig älskad eller behövd och antagligen behöver käka tonvis med lyckopiller för att få bukt med min inre misär. Jag är kärleksberoende samt bekräftelseknarkare, och utan ömhet eller uppskattning så faller jag direkt tillbaka till min gamla destruktiva bana. Däremot inte fysiskt längre, utan mer psykiskt - vad spelar det egentligen för roll, ingetdera är någe vidare bra. Jag är konstant rädd för vad jag säger eller gör, hur fint jag än håller om eller hur fina ord jag än viskar. Konstant jävla livrädd för att bli lämnad för att jag är den jag är. - ... jo, därför att jag insett att mitt huvud är otroligt läskigt, och fyllt med mörka tankar. Jag är rädd för att han ska se vad som rör sig inom mig, att han ska komma på att jag inte är någonting för honom.
Det mesta jag säger eller tänker är oftast tvärtemot vad jag vill säga, vad jag bör säga och tänka. Sakerna jag gör är alltid motsatsen till vad som behövs göras. Jag är nog inte till någon speciell nytta, och undrar ibland om du skulle märka om jag inte var här. - ... om du bara kunde säga att du älskade mig, om du bara kunde ge mig en helt ärlig kyss igen. En sån som känns, en sån som det står skrivet kärlek på med stora feta bokstäver.
Jag kan inte göra mer. Jag har ingen ork och inga ideér kvar att ge. Jag har inte ens ord kvar. Kanske kanske är det mitt fel alltsammans, och kanske kanske är detta en återvändsgränd. Jag vill inte ha det såhär igen.
... snälla någon, få det att sluta?


Jag anar att jag i grund och botten är en djupt deprimerad jävla ursäkt till människa.
Och jag återkommer alltid till den här låten. Och efter att den har spelat klart, så ska jag uppsöka läkare.

When you were here before,
Couldn't look you in the eye.
You're just like an angel,
Your skin makes me cry.
You float like a feather,
in a beautiful world
I wish I was special,
You're so very special

I don't care if it hurts,
I want to have control.
I want a perfect body,
I want a perfect soul.
I want you to notice,
when I'm not around.
You're so very special
I wish I was special

Whatever makes you happy,
whatever you want.
You're so very special,
I wish I was special,

But I'm a creep, I'm a weirdo.
What the hell am I doing here?
I don't belong here.
I don't belong here.

Jag vet egentligen inte hur länge jag tjatade om hur mycket jag ville ha hund. Kanske enda sen jag var liten, för jag minns hur jag bad "snälla snälla mamma, kan jag inte få en hund i julklapp?". Att jag alltid satt och tittade i den stora boken som beskrev alla raserna - att jag aldrig kan minnas vad böcker heter -, och pekade på minst tio raser och sa "den vill jag ha!". Hundar kom och gick, men ingen var min, och alla utom en hade nog inte mycket där under pannan. Och efter att dom försvunnit kom den dära saknaden igen. Inte efter just dom hundarna, utan hunden. Och jag fattar, alla ni som var med under alla de där åren, jag har tjatat nog. :) Ni har redan fattat hur mycket jag önskat.

Så för ungefär tre månader sedan hittade jag henne. Ren impuls att jag faktiskt köpte henne, och länge trodde jag att det var ett enormt misstag, för hur skulle jag kunna ta hand om ett liv som behöver så himla himla mycket?
Det är annorlunda nu. Hon fyller ett tomrum i min själ, hon får mig att skratta hysteriskt tills jag inte kan andas, hon ger mig närhet. Min lilla snarkande hund, hur jag älskar dig trots att du drar i kopplet tills jag får ont i axeln. Kan helt ärligt säga att Rika är det allra bästa, inom alla kategorier. Hon är mitt hjärta, och tänka sig, hon har ingen aning om hur länge jag har väntat på henne. <3

Jag kollade i en bok idag, tänk om jag ändå kunde minnas vad den hette. Men däri var gamla foton, minst 20 år, från just lilla Hallstavik. Jag fann bilder på en gammal barndomsvän som jag hållt kär en gång i tiden, en gammal lärare i sina ungdomsdagar och hennes väninna som är mor till en i min kära familj, samt en växt i en sliten känga. Allt i svart och vitt. Just den sistnämda fastnade jag för, den gav mig en oerhörd lust att bara fotografera allting. Dokumentera mitt liv i stort och smått i svartvita bilder. För tänk så vacker en bild kan bli, även fast bilden bara innehåller en enda sko.
Med det vill jag alltså säga att vid löningstider så ska jag gå och införskaffa mig en mycket bättre kamera som kan fånga vartenda hårstrå på Rika, och tyvärr varenda por på mitt ansikte. :)

Annars så... vet jag inte direkt. Påtal om bilder ska jag väl kika på mina gamla, se om det hänt något nytt, även fast jag vet att det är ganska omöjligt att mina bilder ändrats sedan sist jag såg på dom.
Jag är trött efter endast fyra dagars ledighet denna månad. Jag är trött, även fast Helena och Maria har varit med mig idag. Det är konstigt att en dag kan förstöras så himla snabbt av att endast en person visar sig.
Nåja. Ingenting att göra åt. Lyssna på musik och kolla på en ny kamera. Kan det vara något?