Here's the finger, pretty enough for you?
Varför i hela helvete bryr jag mig om folk? Någon som har en bra förklaring? För jag förstår inte ALLS varför jag vill synas, höras, lyssna och berätta om mig själv och vad som händer mig när jag VET att det inte är en jävel som bryr sig? När jag vet att alla dom där jävla människorna jag vill synas för, vill jag oftast kräkas på. Och du ska inte tro att du undkommer, för jag vill spy på dig med.
Så ja, varför bryr jag mig? Varför sitter jag och oroar mig över de här människorna? Varför lyssnar jag och säger åt dom att öppna sig för mig? Jag vet ju som sagt att de sedan vänder ryggen åt mig och ALLT de någonsin sagt flyger bort med den här jävla snöstormen. Snap your fingers and they're gone.
Det som är sorgligast just nu - med det oerhörda nöjet att vara jag - är att jag är så satans naiv. Säg "jag kommer alltid finnas för dig" och jag tror dig. Tre veckor senare bryts jag itu för jag märkte att det bara var ljug. "Du är speciell" blir senare till "Du är fan störd". "Jag älskar dig" blir helt plöstligt till "nej fyfan". Story of my life people. Naiv och helt jävla fucked i huvudet som tror på er. Och DU! Jag trodde du var annorlunda, med du visade dig vara precis som resten. Knäpp med fingrarna, and there you go. Jag tror härmed inte längre ett skit på vad någon säger.
Just nu alltså... hatar jag precis allt och alla. Och jag önskar att JAG kunde knäppa med fingrarna och bara försvinna någonstans. I wish, I wish, I wish. Nej, istället lyssnar vi på Korn och drömmer om en värld utan alla jävla fitthuven', önskar att jag kunde få ta världens fetaste prilla, eller varför inte, ge en rakhöger till dom som jag just nu stör mig på mest. Det hade varit jäkligt fint.
Och ja, jag spyr galla över vad fan jag vill.
- btw, jag råkade fjutta eld på mig själv idag. Någon som bryr sig, tycker det är skumt eller undrar om jag är okej? Nej. Jag trodde väl inte det.
Så ja, varför bryr jag mig? Varför sitter jag och oroar mig över de här människorna? Varför lyssnar jag och säger åt dom att öppna sig för mig? Jag vet ju som sagt att de sedan vänder ryggen åt mig och ALLT de någonsin sagt flyger bort med den här jävla snöstormen. Snap your fingers and they're gone.
Det som är sorgligast just nu - med det oerhörda nöjet att vara jag - är att jag är så satans naiv. Säg "jag kommer alltid finnas för dig" och jag tror dig. Tre veckor senare bryts jag itu för jag märkte att det bara var ljug. "Du är speciell" blir senare till "Du är fan störd". "Jag älskar dig" blir helt plöstligt till "nej fyfan". Story of my life people. Naiv och helt jävla fucked i huvudet som tror på er. Och DU! Jag trodde du var annorlunda, med du visade dig vara precis som resten. Knäpp med fingrarna, and there you go. Jag tror härmed inte längre ett skit på vad någon säger.
Just nu alltså... hatar jag precis allt och alla. Och jag önskar att JAG kunde knäppa med fingrarna och bara försvinna någonstans. I wish, I wish, I wish. Nej, istället lyssnar vi på Korn och drömmer om en värld utan alla jävla fitthuven', önskar att jag kunde få ta världens fetaste prilla, eller varför inte, ge en rakhöger till dom som jag just nu stör mig på mest. Det hade varit jäkligt fint.
Och ja, jag spyr galla över vad fan jag vill.
- btw, jag råkade fjutta eld på mig själv idag. Någon som bryr sig, tycker det är skumt eller undrar om jag är okej? Nej. Jag trodde väl inte det.
Kommentarer
Trackback
