Here's the finger, pretty enough for you?
Varför i hela helvete bryr jag mig om folk? Någon som har en bra förklaring? För jag förstår inte ALLS varför jag vill synas, höras, lyssna och berätta om mig själv och vad som händer mig när jag VET att det inte är en jävel som bryr sig? När jag vet att alla dom där jävla människorna jag vill synas för, vill jag oftast kräkas på. Och du ska inte tro att du undkommer, för jag vill spy på dig med.
Så ja, varför bryr jag mig? Varför sitter jag och oroar mig över de här människorna? Varför lyssnar jag och säger åt dom att öppna sig för mig? Jag vet ju som sagt att de sedan vänder ryggen åt mig och ALLT de någonsin sagt flyger bort med den här jävla snöstormen. Snap your fingers and they're gone.
Det som är sorgligast just nu - med det oerhörda nöjet att vara jag - är att jag är så satans naiv. Säg "jag kommer alltid finnas för dig" och jag tror dig. Tre veckor senare bryts jag itu för jag märkte att det bara var ljug. "Du är speciell" blir senare till "Du är fan störd". "Jag älskar dig" blir helt plöstligt till "nej fyfan". Story of my life people. Naiv och helt jävla fucked i huvudet som tror på er. Och DU! Jag trodde du var annorlunda, med du visade dig vara precis som resten. Knäpp med fingrarna, and there you go. Jag tror härmed inte längre ett skit på vad någon säger.
Just nu alltså... hatar jag precis allt och alla. Och jag önskar att JAG kunde knäppa med fingrarna och bara försvinna någonstans. I wish, I wish, I wish. Nej, istället lyssnar vi på Korn och drömmer om en värld utan alla jävla fitthuven', önskar att jag kunde få ta världens fetaste prilla, eller varför inte, ge en rakhöger till dom som jag just nu stör mig på mest. Det hade varit jäkligt fint.
Och ja, jag spyr galla över vad fan jag vill.
- btw, jag råkade fjutta eld på mig själv idag. Någon som bryr sig, tycker det är skumt eller undrar om jag är okej? Nej. Jag trodde väl inte det.
Så ja, varför bryr jag mig? Varför sitter jag och oroar mig över de här människorna? Varför lyssnar jag och säger åt dom att öppna sig för mig? Jag vet ju som sagt att de sedan vänder ryggen åt mig och ALLT de någonsin sagt flyger bort med den här jävla snöstormen. Snap your fingers and they're gone.
Det som är sorgligast just nu - med det oerhörda nöjet att vara jag - är att jag är så satans naiv. Säg "jag kommer alltid finnas för dig" och jag tror dig. Tre veckor senare bryts jag itu för jag märkte att det bara var ljug. "Du är speciell" blir senare till "Du är fan störd". "Jag älskar dig" blir helt plöstligt till "nej fyfan". Story of my life people. Naiv och helt jävla fucked i huvudet som tror på er. Och DU! Jag trodde du var annorlunda, med du visade dig vara precis som resten. Knäpp med fingrarna, and there you go. Jag tror härmed inte längre ett skit på vad någon säger.
Just nu alltså... hatar jag precis allt och alla. Och jag önskar att JAG kunde knäppa med fingrarna och bara försvinna någonstans. I wish, I wish, I wish. Nej, istället lyssnar vi på Korn och drömmer om en värld utan alla jävla fitthuven', önskar att jag kunde få ta världens fetaste prilla, eller varför inte, ge en rakhöger till dom som jag just nu stör mig på mest. Det hade varit jäkligt fint.
Och ja, jag spyr galla över vad fan jag vill.
- btw, jag råkade fjutta eld på mig själv idag. Någon som bryr sig, tycker det är skumt eller undrar om jag är okej? Nej. Jag trodde väl inte det.
Cold.
Jag minns inte längre hur ditt ansikte ser ut. Minns inte hur vi var med varandra, innan allt skrikande och innan all irritation. Jag minns inte heller hur jag en gång kände för dig, minns inte om jag älskade dig, för hur kunde jag göra det när du såg rakt förbi mig? Jag minns inte när det slutade att spela roll om jag var där eller inte, jag minns inte när jag först hörde mitt hjärta vridas om. Jag minns inte vad jag kämpade för, eller varför jag försökte så länge.
Jag minns inte varför jag fattade tycke för just dig, eller varför jag trodde att det var DIG som jag hade väntat på.
Nu vet jag att det aldrig fanns en chans.
Och tolvåriga minnen jag en gång vårdade så ömt och höll så kär, har INGET vackert kvar i dom. Kyssar i rummet som lyste blått... det var fint. Förutom att jag kom ihåg att du kysste mig utan känsla så oerhört länge. Allt det vackra som fanns är alltså borta, och lika bra är väl det.
Jag kommer inte ens ihåg varför jag vill ha dig igen? Det enda logiska är väl att jag inte vill känna mig ensam. För jag minns inte resten.
Jag minns inte varför jag fattade tycke för just dig, eller varför jag trodde att det var DIG som jag hade väntat på.
Nu vet jag att det aldrig fanns en chans.
Och tolvåriga minnen jag en gång vårdade så ömt och höll så kär, har INGET vackert kvar i dom. Kyssar i rummet som lyste blått... det var fint. Förutom att jag kom ihåg att du kysste mig utan känsla så oerhört länge. Allt det vackra som fanns är alltså borta, och lika bra är väl det.
Jag kommer inte ens ihåg varför jag vill ha dig igen? Det enda logiska är väl att jag inte vill känna mig ensam. För jag minns inte resten.
