Kris i bregott fabriken.
När blir saker och ting enkla? Ni - alla ni som alltid säger; "det kommer att ordna sig", kan ni inte säga ett specifikt datum också? Seriöst, det skulle underlätta saker och ting. För än så länge så har ingenting ordnat sig. Och ändå har jag varit beredd, redo och hemsk otålig på att saker och ting ska styras upp. Så snälla ni där ute, som är så förbannat säkra på att allting kommer bli så himla, himla bra; SÄG MIG datumet, och håll sedan käften. I år? 2011? 2030+, whatever, pick a date!
Min mor är en av er, som är bergsäker. Säger att "en dag"... och att det inte alltid varit dåligt. "Inte?" frågar jag. För majoriteten av det jag minns har varit uruselt.
Kommer du ihåg högstadiet? Minns du styvpappan? Eller att jag grät varje dag i ett år? Eller har du hört vad som hände min syster? Och det här året har inte varit någon kristallklar sjö precis, och guess what? Det blir bara bättre.
Mina ögon svider, och utan att tänka på det, utan någon som helst kontroll, så börjar jag gråta. En hel dag av okontrollerat gråtande, det är vad som händer av dåliga nyheter, vad som händer när det känns som om världen slutat snurra. Vad som händer när det verkar som om världen och livet hatar dig och vill bli av med dig. Så när slutar det? När kommer allting att ordna sig? När kommer jag äntligen känna att livet är någonting jag får ha, någonting jag ska leva? För just nu känns det extremt meningslöst, ingenting värt och ingenting för mig.
Såklart finns det en anledning till mitt äckel-gråt, till att vi börjar slänga och sälja saker. Det som mamma så oerhört länge har pratat om, händer faktiskt nu. Huset är ute på marknaden, för här får vi inte bo längre. Det är vad bristen av pengar säger. Och det hade ju känts okej, om jag redan var utflyttad, om jag hade haft ett stadigt jobb, om, så mycket om. Men nu är det inte så. Jag bor fortfarande här, jag har ingen stadig inkomst, jag har ingenstans att ta vägen.
Hade känts okej om jag kanske hade varit i ett årslängt+ förhållande, hade kanske känts okej om han hade en lägenhet. Men nu är det inte så.
Det är det här jag pratar om. "Allting löser sig". Hur då? För jag försöker seriöst tänka på allting som går, jag försöker komma på hur allting ska klaras av, vart jag ska bo, hur jag ska bete mig för att slippa sova på trottoaren och sälja min kropp. För jag har ingenting som krävs för att kunna få lägenhet, och jag är just nu VÄLDIGT beroende av andra runt omkring mig, vilket jag inte alls gillar, för det är ingen som ger mig något vettigt svar.
Jag vill bo med dig, jag behöver att du hjälper mig, jag behöver att du svarar mig och lugnar mig, att du INTE säger; "allting kommer att ordna sig". Men det finns ingen trygghet att hämta hos dig, inte heller hos någon annan.
Jag vill inte bo med dig, för jag är rädd för att du då kommer att försvinna, tröttna på mig, tycka att det gått för snabbt. Jag vill inte att du hjälper mig, jag vill kunna klara mig själv. Jag vill inte vara beroende av dig, även fast det är så förbannat uppenbart att jag ÄR det. Jag BEHÖVER fortfarande att du svarar mig och lugnar mig. Jag behöver någonting. Inte att du sitter tyst och ser på när jag är galet rädd och ängslig för vad som ska bli av med mig. Så säg någonting?
Förlåt för att jag skriver det, men det kommer inte ut ur min mun så som jag vill att det ska, och det blir bara en aning bättre av att jag skriver. Jag vill och jag behöver, okej? Och allting jag säger att jag inte vill - det är bara jag som är redigt korkad.
Det är därför jag gråter, för ingenting är säkert, och det känns som om ingenting kommer att bli bra någonsin. Kanske för att någon behöver vara osäker när alla andra är så jävla säkra på att allting ska bli så f-in fantastic. Eller så är det just för vad det är. Jag sitter ostadigt, utan pengar, och utan bostad inom en viss framtid. Jag klarar inte av det här ensam. Kan du inte bara inse det? Jag behöver något att hålla fast vid, och ingenting finns...
Det enda positiva som hänt är att jag fått sommarjobb(mest troligt säkert). Oh, jolly good... Som om det överspeglar resten av skiten i mitt förbannade liv.
Min mor är en av er, som är bergsäker. Säger att "en dag"... och att det inte alltid varit dåligt. "Inte?" frågar jag. För majoriteten av det jag minns har varit uruselt.
Kommer du ihåg högstadiet? Minns du styvpappan? Eller att jag grät varje dag i ett år? Eller har du hört vad som hände min syster? Och det här året har inte varit någon kristallklar sjö precis, och guess what? Det blir bara bättre.
Mina ögon svider, och utan att tänka på det, utan någon som helst kontroll, så börjar jag gråta. En hel dag av okontrollerat gråtande, det är vad som händer av dåliga nyheter, vad som händer när det känns som om världen slutat snurra. Vad som händer när det verkar som om världen och livet hatar dig och vill bli av med dig. Så när slutar det? När kommer allting att ordna sig? När kommer jag äntligen känna att livet är någonting jag får ha, någonting jag ska leva? För just nu känns det extremt meningslöst, ingenting värt och ingenting för mig.
Såklart finns det en anledning till mitt äckel-gråt, till att vi börjar slänga och sälja saker. Det som mamma så oerhört länge har pratat om, händer faktiskt nu. Huset är ute på marknaden, för här får vi inte bo längre. Det är vad bristen av pengar säger. Och det hade ju känts okej, om jag redan var utflyttad, om jag hade haft ett stadigt jobb, om, så mycket om. Men nu är det inte så. Jag bor fortfarande här, jag har ingen stadig inkomst, jag har ingenstans att ta vägen.
Hade känts okej om jag kanske hade varit i ett årslängt+ förhållande, hade kanske känts okej om han hade en lägenhet. Men nu är det inte så.
Det är det här jag pratar om. "Allting löser sig". Hur då? För jag försöker seriöst tänka på allting som går, jag försöker komma på hur allting ska klaras av, vart jag ska bo, hur jag ska bete mig för att slippa sova på trottoaren och sälja min kropp. För jag har ingenting som krävs för att kunna få lägenhet, och jag är just nu VÄLDIGT beroende av andra runt omkring mig, vilket jag inte alls gillar, för det är ingen som ger mig något vettigt svar.
Jag vill bo med dig, jag behöver att du hjälper mig, jag behöver att du svarar mig och lugnar mig, att du INTE säger; "allting kommer att ordna sig". Men det finns ingen trygghet att hämta hos dig, inte heller hos någon annan.
Jag vill inte bo med dig, för jag är rädd för att du då kommer att försvinna, tröttna på mig, tycka att det gått för snabbt. Jag vill inte att du hjälper mig, jag vill kunna klara mig själv. Jag vill inte vara beroende av dig, även fast det är så förbannat uppenbart att jag ÄR det. Jag BEHÖVER fortfarande att du svarar mig och lugnar mig. Jag behöver någonting. Inte att du sitter tyst och ser på när jag är galet rädd och ängslig för vad som ska bli av med mig. Så säg någonting?
Förlåt för att jag skriver det, men det kommer inte ut ur min mun så som jag vill att det ska, och det blir bara en aning bättre av att jag skriver. Jag vill och jag behöver, okej? Och allting jag säger att jag inte vill - det är bara jag som är redigt korkad.
Det är därför jag gråter, för ingenting är säkert, och det känns som om ingenting kommer att bli bra någonsin. Kanske för att någon behöver vara osäker när alla andra är så jävla säkra på att allting ska bli så f-in fantastic. Eller så är det just för vad det är. Jag sitter ostadigt, utan pengar, och utan bostad inom en viss framtid. Jag klarar inte av det här ensam. Kan du inte bara inse det? Jag behöver något att hålla fast vid, och ingenting finns...
Det enda positiva som hänt är att jag fått sommarjobb(mest troligt säkert). Oh, jolly good... Som om det överspeglar resten av skiten i mitt förbannade liv.
Kommentarer
Trackback
