Zombie mode for real this time.
Jag hade en mardröm i flera månader. En mardröm som spelades upp varenda dag i mitt huvud, vart jag än gick och hur jag än betedde mig. Min värsta mardröm har blivit sann. Jag är ensam... och jag är livrädd. Jag är rädd för mig själv, jag är rädd för att jag inte vet hur jag ska kunna klara mig själv, och jag är rädd... för att aldrig få känna samma sak jag en gång kände. Eller rättare sagt, att han aldrig kommer känna som han en gång kände. Mest rädd är jag väl för mitt eget huvud som önskar sådana omöjliga, korkade saker. Dum, dum, dum. Jag i ett jävla nötskal. Och ändå så kan jag inte hjälpa det. Ingenting i min kropp vill längre sammarbeta för att må bra, eller bara.. komma på rationella saker som är MÖJLIGA. Istället önskar jag mig som sagt. Omöjliga, löjliga saker som inte finns, och som aldrig kommer att finnas igen. Skjut mig.
Jag märker att jag har fått svårt att andas. Och om jag håller om mig själv i ett försök att skydda mig från smärtan jag känner, så trycker jag bara in hålet jag har i bröstet ännu mera. Jag kan inte hålla ihop mig själv, och jag kan inte ens försöka. Det gör bara ondare att försöka, mer svårt att andas... som att det där hålet försöker sluka inte bara bröstkorgen, utan även hjärtat när jag försöker pussla ihop mig själv helt i onödan. Det äter upp mig, och tomrummet blir större och större för varje minut. Jag går i bitar, och funderar på att lägga mig på golvet och bara låta mig själv falla sönder, tills inga känslor finns längre. Tills jag är borta.
Så. Jag är trasig. Och jag fortsätter att riva bitar av mig själv, hur mycket jag än önskar att jag kunde låta bli. För jag kan inte sluta hoppas när jag bör. Jag kan inte sluta känna det jag känner för honom, även fast jag borde slutat för längesedan. Jag kan inte sluta gråta, även fast tårarna borde torkat upp för evigheter sedan. Jag borde lärt mig att ta hand om mig själv, lärt mig vad jag behöver för att må bra. Men icke. För det enda jag tänker på är honom. Och jag har ALDRIG hatat mig själv mer, än vad jag gör i just detta ögonblick.
"Learn to love what's best for you" är ord jag hör i huvudet. Som om det skulle vara så jävla lätt då?
... känns som om jag inte kan sjunka mycket lägre än såhär. Men what do you know, jag kan säkert överraska mig själv ännu en gång och trippa ännu lite längre ner i gyttjan. Skjut. Mig.
Jag märker att jag har fått svårt att andas. Och om jag håller om mig själv i ett försök att skydda mig från smärtan jag känner, så trycker jag bara in hålet jag har i bröstet ännu mera. Jag kan inte hålla ihop mig själv, och jag kan inte ens försöka. Det gör bara ondare att försöka, mer svårt att andas... som att det där hålet försöker sluka inte bara bröstkorgen, utan även hjärtat när jag försöker pussla ihop mig själv helt i onödan. Det äter upp mig, och tomrummet blir större och större för varje minut. Jag går i bitar, och funderar på att lägga mig på golvet och bara låta mig själv falla sönder, tills inga känslor finns längre. Tills jag är borta.
Så. Jag är trasig. Och jag fortsätter att riva bitar av mig själv, hur mycket jag än önskar att jag kunde låta bli. För jag kan inte sluta hoppas när jag bör. Jag kan inte sluta känna det jag känner för honom, även fast jag borde slutat för längesedan. Jag kan inte sluta gråta, även fast tårarna borde torkat upp för evigheter sedan. Jag borde lärt mig att ta hand om mig själv, lärt mig vad jag behöver för att må bra. Men icke. För det enda jag tänker på är honom. Och jag har ALDRIG hatat mig själv mer, än vad jag gör i just detta ögonblick.
"Learn to love what's best for you" är ord jag hör i huvudet. Som om det skulle vara så jävla lätt då?
... känns som om jag inte kan sjunka mycket lägre än såhär. Men what do you know, jag kan säkert överraska mig själv ännu en gång och trippa ännu lite längre ner i gyttjan. Skjut. Mig.