Loneliness...
Att sånna små saker kan bli så enorma, gigantiska. Hur kan det komma sig? Hur kan det bli så illa att du kallar mig för det enda ordet jag verkligen inte tål? Att du tar i med hela din kropp för att få mig att försvinna, du skrämmer mig när dina ögon blir svarta. ... att du tyckte såpass illa om mig att du hellre ringde din bror för att kolla vart jag var. Vi kommer inte längre än såhär va? Nu är det stopp...
Jag är hemma igen... hur länge förblir detta mitt hem? så länge som du låter mig vara här?
En liten del av mig väntar här på dig, kan inte vänta. Andra delar av mig fruktar den sekund du kommer hem, den sekund du öppnar din mun. Jag är rädd för dig och dina ord. Livrädd. Och ändå sitter jag här och tänker på hur vi brukade vara. När vi var små, när vi sågs förra hösten på skolgården, när du dansade med mig, när du sa att allting du ville ha var mig. Oj hur fort allting kan förändras. Hur fort man kan glömma bort vem man älskar och varför. Hur lätt det är att bara se det dåliga i folk. Jag vet, jag är likadan.
Så vi finns inte mer. Du och jag finns inte mer... förns du kommer hem och säger din mening.
Jag är hemma igen... hur länge förblir detta mitt hem? så länge som du låter mig vara här?
En liten del av mig väntar här på dig, kan inte vänta. Andra delar av mig fruktar den sekund du kommer hem, den sekund du öppnar din mun. Jag är rädd för dig och dina ord. Livrädd. Och ändå sitter jag här och tänker på hur vi brukade vara. När vi var små, när vi sågs förra hösten på skolgården, när du dansade med mig, när du sa att allting du ville ha var mig. Oj hur fort allting kan förändras. Hur fort man kan glömma bort vem man älskar och varför. Hur lätt det är att bara se det dåliga i folk. Jag vet, jag är likadan.
Så vi finns inte mer. Du och jag finns inte mer... förns du kommer hem och säger din mening.
