Illamåendets lilla rosa monster.
Jag mår illa. Kanske mest beroende på baksmällan efter en utekväll på "storfolkan", ooh, riktigt lantligt. Där alla från hela den här helvetesbyn samlas för att kladda på varandra och supa sig så redlöst fulla att de inte kan stå på benen. Tills de inte ser vem fan det faktiskt är de klämmer mellan benen, eller vem det är de drar upp kjolen för. Mmh, härliga, ljuvliga hallstavik, där killar letar med blicken över din kropp, ser om de gillar, om de skulle kunna tänka sig. Hej säger jag, ursäkta mig, jag är upptagen och han uppskattar säkert inte spanandet. Hans svar var att man får spana, det har aldrig skadat någon - förutom min själ. Härliga hallstavik, vilka människor du innehåller. Gamla klasskamrater, vissa som vill kramas och säger snälla saker som jag blir glad över. Andra som undrar om det verkligen är jag, jag ser inte längre ut som Michaela. Jag lovar, det är jag, ät skit och dö, för du ÄR den äckligaste människan, inte bara här, men på hela jorden. Folk som tappar ölflaskor i golvet, på mina fötter. Vakter som ap-ap-ap-ar mig, svägerska, vänner jag känner och inte känner som ger mig pussar, främligar som säger "vilken jättefin tjej du har, bra jobbat" - tack! -, ex-flickvänner som står som babianer, sträck på dig förhelvete, ha lite värdighet! ... En dans med min kära. Ömhet, hur jag saknar dig...
Jag mår illa. Kanske inte bara pga baksmällan. Kanske har en liten del av illamåendet rot i alla dessa tjejer. Som säger att de gärna tar med dig hem, OM du inte hade varit upptagen. Som slänger upp benen högt upp på din kropp, och lägger armarna runt din hals. Kan du klandra mig för att jag går fram och ställer mig ivägen? Hade du gjort detsamma om någon lagt en hand på min rumpa? ... alla dessa äckliga tjejer. Ska vi hem till dig, dansar som strippor och lägger beslag på vad de önskar. Hur jag hatar er. Ljuvligt äckliga hallstavik. Därför är jag svartsjuk. För att du ser såpass bra ut, och jag tror du vet det min käraste.
Äckliga, äckliga hallstavik, hur jag hatar dig ibland.
... ändå, det var värt, trots.
På annan not. Julafton, och vi väntar på att skåla. "Jag vill skåla för mig och Sandra. Vi har nämligen förlovat oss." säger han. Och jag blir så lycklig över att kärlek finns. Att de satt och viskade "det är du och jag"... ömhet, hur jag saknar dig, hur jag längtar efter dig. Jag som alltid säger, riktigt kärlek finns inte... men så är den där, rätt framför mina ögon, trots motgångar och horribla händelser. Så sitter den där i soffan, och finns.
Jag avundas er. För det kommer aldrig hända mig, ringar och löften... det enda jag är säker på, som kommer finnas kvar tills hon inte orkar med ett enda andetag till, är Rika. Jag vill aldrig lämna henne, och hoppas på att jag aldrig kommer behöva göra det heller.
Det är nog mycket som rör sig i mitt huvud. Om kärlek som inte finns, om äckliga jävlar som alltid kommer finnas där, och jag kan inget göra, hur mycket jag än vill. Hur mitt hjärta känns som om det ska brista, precis i detta ögonblick. Hur ingen framtid finns för mig, hur mycket jag älskar min hund när hon ligger här och snarkar. Om allt. Jag avundas er för att ni har det jag längtar efter.
Rosa skridskor finns inte. Bara en rynkig liten hund som pussas när jag är ledsen. Och tur är väl det.
Jag mår illa. Kanske inte bara pga baksmällan. Kanske har en liten del av illamåendet rot i alla dessa tjejer. Som säger att de gärna tar med dig hem, OM du inte hade varit upptagen. Som slänger upp benen högt upp på din kropp, och lägger armarna runt din hals. Kan du klandra mig för att jag går fram och ställer mig ivägen? Hade du gjort detsamma om någon lagt en hand på min rumpa? ... alla dessa äckliga tjejer. Ska vi hem till dig, dansar som strippor och lägger beslag på vad de önskar. Hur jag hatar er. Ljuvligt äckliga hallstavik. Därför är jag svartsjuk. För att du ser såpass bra ut, och jag tror du vet det min käraste.
Äckliga, äckliga hallstavik, hur jag hatar dig ibland.
... ändå, det var värt, trots.
På annan not. Julafton, och vi väntar på att skåla. "Jag vill skåla för mig och Sandra. Vi har nämligen förlovat oss." säger han. Och jag blir så lycklig över att kärlek finns. Att de satt och viskade "det är du och jag"... ömhet, hur jag saknar dig, hur jag längtar efter dig. Jag som alltid säger, riktigt kärlek finns inte... men så är den där, rätt framför mina ögon, trots motgångar och horribla händelser. Så sitter den där i soffan, och finns.
Jag avundas er. För det kommer aldrig hända mig, ringar och löften... det enda jag är säker på, som kommer finnas kvar tills hon inte orkar med ett enda andetag till, är Rika. Jag vill aldrig lämna henne, och hoppas på att jag aldrig kommer behöva göra det heller.
Det är nog mycket som rör sig i mitt huvud. Om kärlek som inte finns, om äckliga jävlar som alltid kommer finnas där, och jag kan inget göra, hur mycket jag än vill. Hur mitt hjärta känns som om det ska brista, precis i detta ögonblick. Hur ingen framtid finns för mig, hur mycket jag älskar min hund när hon ligger här och snarkar. Om allt. Jag avundas er för att ni har det jag längtar efter.
Rosa skridskor finns inte. Bara en rynkig liten hund som pussas när jag är ledsen. Och tur är väl det.
