Nej, nu skiter vi i detta.
Nej FY SATAN, en sån deprimerande liten skitblogg jag har! :D
Var faktiskt tvungen att läsa en del, och jag kände bara hur äckligt det är att vara så oerhört beroende av någon annan. Att vara SÅÅÅÅ kär att du inte kan vara utan en människa utan att få halvt panik och nästan självdö. Vill mest säga åt mig själv att gå och skaffa mig en ryggrad och lite värdighet. Vet inte om jag lyssnar iof, har ganska kass hörsel. :3 Men jag fattar inte hur jag kunde vara så rädd för att bli ensam? Någon gammal seperationsångest som spökar gissar jag på. För nu - jag kan verkligen inte tänka mig att leva med någon annan, eller ens inleda något med någon. Sure, kommer det någon som hjärtat hasar ner tre pinnar för, varför inte? Som om man kan välja om man ska eller inte ska vara kär.
Jag vill helt enkelt inte vara ett "vi", för jag försvinner då. Och jag vill liksom ha kvar mig själv ett tag till, när jag väl har hittat mig. :D För det ÄR så underbart att kunna komma och gå som man vill, att inte ha någon att störa sig på eller bråka med, någon att bli ledsen över eller oroa sig för. Jag orkar helt enkelt inte med sådana fittcpkänslor riktigt ännu. :)
Så länge hund och Sandra finns så kommer jag klara mig oerhört fint. :)
Sooo, FUCK OFF. \o !
Och sov gott då. ;3
Var faktiskt tvungen att läsa en del, och jag kände bara hur äckligt det är att vara så oerhört beroende av någon annan. Att vara SÅÅÅÅ kär att du inte kan vara utan en människa utan att få halvt panik och nästan självdö. Vill mest säga åt mig själv att gå och skaffa mig en ryggrad och lite värdighet. Vet inte om jag lyssnar iof, har ganska kass hörsel. :3 Men jag fattar inte hur jag kunde vara så rädd för att bli ensam? Någon gammal seperationsångest som spökar gissar jag på. För nu - jag kan verkligen inte tänka mig att leva med någon annan, eller ens inleda något med någon. Sure, kommer det någon som hjärtat hasar ner tre pinnar för, varför inte? Som om man kan välja om man ska eller inte ska vara kär.
Jag vill helt enkelt inte vara ett "vi", för jag försvinner då. Och jag vill liksom ha kvar mig själv ett tag till, när jag väl har hittat mig. :D För det ÄR så underbart att kunna komma och gå som man vill, att inte ha någon att störa sig på eller bråka med, någon att bli ledsen över eller oroa sig för. Jag orkar helt enkelt inte med sådana fittcpkänslor riktigt ännu. :)
Så länge hund och Sandra finns så kommer jag klara mig oerhört fint. :)
Sooo, FUCK OFF. \o !
Och sov gott då. ;3
Nästan so you bara wanna kräkas.
Så här är det, jag har grinat och mått så jävla dåligt över't i sån lång tid så att jag tror det börjar bli långtråkigt. Eller så har jag fått kortslutning någonstans. Jag råkade nämligen se en bild på't, och efter det där vanliga "aj mitt hjärta skiten" så - helt out of nowhere - började jag tokskratta. Och upp min hjärna poppade "vad FAA-AAN tänkte jag med?! Usch!" xD För jo, det var det absolut finaste jag någonsin sett och visste om. Och nu skrattar jag åt det? Jo, för att man inser hur blind man kan vara. Jag vet om såååå mycket vackrare saker, och det är väl kanske därför som jag sitter och flinar. För jag fick ÄNTLIGEN en bra reaktion som gynnar mitt välmående.
Jag tänker hålla fast vid min usch känsla så länge jag bara kan, för den var så jäkla rolig.<3
Jag tänker hålla fast vid min usch känsla så länge jag bara kan, för den var så jäkla rolig.<3
I wish I was special.
Jag är faktiskt inte helt säker på att jag någonsin kommer må bra igen. Inte säker på om jag kan sluta drömma dom där JÄVLA drömmarna som lurar min hjärna varenda morgon. Inte heller säker på om jag någonsin kan gå en dag utan att tankarna helt plötsligt svävar dit jag absolut inte vill att dom ska sväva.
Jag är inte säker på att jag kommer kunna lita på någon igen, eller älska någon för den delen. Jag känner mig alldeles för fucked i huvudet, på alla sätt och vis som går. Fortfarande helt övertygad om att det är mig det är så oerhört mycket fel på att ingen kan tycka om mig mera, och särskilt inte i längre perioder.
Jag hatar dig. Men ändå är du kärlek för mig. Och nu kan jag aldrig mer se dig utan att vilja kräkas och dö. The same goes for your fucking girlfriend.
Shut me off, I'm ready. Heart stops.
Jag är inte säker på att jag kommer kunna lita på någon igen, eller älska någon för den delen. Jag känner mig alldeles för fucked i huvudet, på alla sätt och vis som går. Fortfarande helt övertygad om att det är mig det är så oerhört mycket fel på att ingen kan tycka om mig mera, och särskilt inte i längre perioder.
Jag hatar dig. Men ändå är du kärlek för mig. Och nu kan jag aldrig mer se dig utan att vilja kräkas och dö. The same goes for your fucking girlfriend.
Shut me off, I'm ready. Heart stops.
This day.<3
The thing is; fick skjuts till jobbet och det hade jag inte räknat med. Score!
På jobbet inser jag att mitt jobb är oerhört psykiskt krävande, och att jag har noll problem med att handskas med döden (sålänge jag slipper dö själv that is). Meaning; Jag är jävligt tuff ändå, för ni kan vara hur coola ni vill med asum jobb och bra löner, men jag gör saker ni ganska säkert aldrig skulle palla och mest troligt skulle få psykbryt av. 1-0 till mig.
Märker också att jag är stensäker på vad jag gör, och att folk börjar värma upp till mig. Kanske för att jag värmt upp för dom. But still. Jag trivs så jäkla bra med vad jag gör.
Hade en sjuhelvetes tur med en annons jag ringde på, och det var ungefär 1 på 70 att jag skulle få skiten. Och här får jag den. Svävade därefter på moln, lätt som en fjäder och bara jäkligt glad.
Får skjuts HEM också! SCORE AGAIN!
Leker med världens knäppaste hund som jag trots allt är väldigt lycklig över att ha, ringer världens mest fantastiska människa som sover - bara för att få berätta om hur bra allting känns idag. Och hur bra DU är. Jag kan inte säga hur värdefull du är för mig, för det finns helt enkelt inga ord som mäter upp till det. Du får mig att må alldeles fantastiskt bra med allt, med mig själv och everything else in between. Du<3.
Sätter mig vid datorn och lyssnar på nice musik och bara mår bra.
Det var min dag helt enkelt. Och den har varit så JÄVLA AWESOME! Svårt att fatta faktiskt hur jäkla bra den har varit. Men om jag förstår detta rätt - och det hoppas jag verkligen - så verkar det som att min tur håller på att vända. Ni förstår inte hur jävla lycklig jag är, just idag. <3
På jobbet inser jag att mitt jobb är oerhört psykiskt krävande, och att jag har noll problem med att handskas med döden (sålänge jag slipper dö själv that is). Meaning; Jag är jävligt tuff ändå, för ni kan vara hur coola ni vill med asum jobb och bra löner, men jag gör saker ni ganska säkert aldrig skulle palla och mest troligt skulle få psykbryt av. 1-0 till mig.
Märker också att jag är stensäker på vad jag gör, och att folk börjar värma upp till mig. Kanske för att jag värmt upp för dom. But still. Jag trivs så jäkla bra med vad jag gör.
Hade en sjuhelvetes tur med en annons jag ringde på, och det var ungefär 1 på 70 att jag skulle få skiten. Och här får jag den. Svävade därefter på moln, lätt som en fjäder och bara jäkligt glad.
Får skjuts HEM också! SCORE AGAIN!
Leker med världens knäppaste hund som jag trots allt är väldigt lycklig över att ha, ringer världens mest fantastiska människa som sover - bara för att få berätta om hur bra allting känns idag. Och hur bra DU är. Jag kan inte säga hur värdefull du är för mig, för det finns helt enkelt inga ord som mäter upp till det. Du får mig att må alldeles fantastiskt bra med allt, med mig själv och everything else in between. Du<3.
Sätter mig vid datorn och lyssnar på nice musik och bara mår bra.
Det var min dag helt enkelt. Och den har varit så JÄVLA AWESOME! Svårt att fatta faktiskt hur jäkla bra den har varit. Men om jag förstår detta rätt - och det hoppas jag verkligen - så verkar det som att min tur håller på att vända. Ni förstår inte hur jävla lycklig jag är, just idag. <3
Here's the finger, pretty enough for you?
Varför i hela helvete bryr jag mig om folk? Någon som har en bra förklaring? För jag förstår inte ALLS varför jag vill synas, höras, lyssna och berätta om mig själv och vad som händer mig när jag VET att det inte är en jävel som bryr sig? När jag vet att alla dom där jävla människorna jag vill synas för, vill jag oftast kräkas på. Och du ska inte tro att du undkommer, för jag vill spy på dig med.
Så ja, varför bryr jag mig? Varför sitter jag och oroar mig över de här människorna? Varför lyssnar jag och säger åt dom att öppna sig för mig? Jag vet ju som sagt att de sedan vänder ryggen åt mig och ALLT de någonsin sagt flyger bort med den här jävla snöstormen. Snap your fingers and they're gone.
Det som är sorgligast just nu - med det oerhörda nöjet att vara jag - är att jag är så satans naiv. Säg "jag kommer alltid finnas för dig" och jag tror dig. Tre veckor senare bryts jag itu för jag märkte att det bara var ljug. "Du är speciell" blir senare till "Du är fan störd". "Jag älskar dig" blir helt plöstligt till "nej fyfan". Story of my life people. Naiv och helt jävla fucked i huvudet som tror på er. Och DU! Jag trodde du var annorlunda, med du visade dig vara precis som resten. Knäpp med fingrarna, and there you go. Jag tror härmed inte längre ett skit på vad någon säger.
Just nu alltså... hatar jag precis allt och alla. Och jag önskar att JAG kunde knäppa med fingrarna och bara försvinna någonstans. I wish, I wish, I wish. Nej, istället lyssnar vi på Korn och drömmer om en värld utan alla jävla fitthuven', önskar att jag kunde få ta världens fetaste prilla, eller varför inte, ge en rakhöger till dom som jag just nu stör mig på mest. Det hade varit jäkligt fint.
Och ja, jag spyr galla över vad fan jag vill.
- btw, jag råkade fjutta eld på mig själv idag. Någon som bryr sig, tycker det är skumt eller undrar om jag är okej? Nej. Jag trodde väl inte det.
Så ja, varför bryr jag mig? Varför sitter jag och oroar mig över de här människorna? Varför lyssnar jag och säger åt dom att öppna sig för mig? Jag vet ju som sagt att de sedan vänder ryggen åt mig och ALLT de någonsin sagt flyger bort med den här jävla snöstormen. Snap your fingers and they're gone.
Det som är sorgligast just nu - med det oerhörda nöjet att vara jag - är att jag är så satans naiv. Säg "jag kommer alltid finnas för dig" och jag tror dig. Tre veckor senare bryts jag itu för jag märkte att det bara var ljug. "Du är speciell" blir senare till "Du är fan störd". "Jag älskar dig" blir helt plöstligt till "nej fyfan". Story of my life people. Naiv och helt jävla fucked i huvudet som tror på er. Och DU! Jag trodde du var annorlunda, med du visade dig vara precis som resten. Knäpp med fingrarna, and there you go. Jag tror härmed inte längre ett skit på vad någon säger.
Just nu alltså... hatar jag precis allt och alla. Och jag önskar att JAG kunde knäppa med fingrarna och bara försvinna någonstans. I wish, I wish, I wish. Nej, istället lyssnar vi på Korn och drömmer om en värld utan alla jävla fitthuven', önskar att jag kunde få ta världens fetaste prilla, eller varför inte, ge en rakhöger till dom som jag just nu stör mig på mest. Det hade varit jäkligt fint.
Och ja, jag spyr galla över vad fan jag vill.
- btw, jag råkade fjutta eld på mig själv idag. Någon som bryr sig, tycker det är skumt eller undrar om jag är okej? Nej. Jag trodde väl inte det.
Cold.
Jag minns inte längre hur ditt ansikte ser ut. Minns inte hur vi var med varandra, innan allt skrikande och innan all irritation. Jag minns inte heller hur jag en gång kände för dig, minns inte om jag älskade dig, för hur kunde jag göra det när du såg rakt förbi mig? Jag minns inte när det slutade att spela roll om jag var där eller inte, jag minns inte när jag först hörde mitt hjärta vridas om. Jag minns inte vad jag kämpade för, eller varför jag försökte så länge.
Jag minns inte varför jag fattade tycke för just dig, eller varför jag trodde att det var DIG som jag hade väntat på.
Nu vet jag att det aldrig fanns en chans.
Och tolvåriga minnen jag en gång vårdade så ömt och höll så kär, har INGET vackert kvar i dom. Kyssar i rummet som lyste blått... det var fint. Förutom att jag kom ihåg att du kysste mig utan känsla så oerhört länge. Allt det vackra som fanns är alltså borta, och lika bra är väl det.
Jag kommer inte ens ihåg varför jag vill ha dig igen? Det enda logiska är väl att jag inte vill känna mig ensam. För jag minns inte resten.
Jag minns inte varför jag fattade tycke för just dig, eller varför jag trodde att det var DIG som jag hade väntat på.
Nu vet jag att det aldrig fanns en chans.
Och tolvåriga minnen jag en gång vårdade så ömt och höll så kär, har INGET vackert kvar i dom. Kyssar i rummet som lyste blått... det var fint. Förutom att jag kom ihåg att du kysste mig utan känsla så oerhört länge. Allt det vackra som fanns är alltså borta, och lika bra är väl det.
Jag kommer inte ens ihåg varför jag vill ha dig igen? Det enda logiska är väl att jag inte vill känna mig ensam. För jag minns inte resten.
Zombie mode for real this time.
Jag hade en mardröm i flera månader. En mardröm som spelades upp varenda dag i mitt huvud, vart jag än gick och hur jag än betedde mig. Min värsta mardröm har blivit sann. Jag är ensam... och jag är livrädd. Jag är rädd för mig själv, jag är rädd för att jag inte vet hur jag ska kunna klara mig själv, och jag är rädd... för att aldrig få känna samma sak jag en gång kände. Eller rättare sagt, att han aldrig kommer känna som han en gång kände. Mest rädd är jag väl för mitt eget huvud som önskar sådana omöjliga, korkade saker. Dum, dum, dum. Jag i ett jävla nötskal. Och ändå så kan jag inte hjälpa det. Ingenting i min kropp vill längre sammarbeta för att må bra, eller bara.. komma på rationella saker som är MÖJLIGA. Istället önskar jag mig som sagt. Omöjliga, löjliga saker som inte finns, och som aldrig kommer att finnas igen. Skjut mig.
Jag märker att jag har fått svårt att andas. Och om jag håller om mig själv i ett försök att skydda mig från smärtan jag känner, så trycker jag bara in hålet jag har i bröstet ännu mera. Jag kan inte hålla ihop mig själv, och jag kan inte ens försöka. Det gör bara ondare att försöka, mer svårt att andas... som att det där hålet försöker sluka inte bara bröstkorgen, utan även hjärtat när jag försöker pussla ihop mig själv helt i onödan. Det äter upp mig, och tomrummet blir större och större för varje minut. Jag går i bitar, och funderar på att lägga mig på golvet och bara låta mig själv falla sönder, tills inga känslor finns längre. Tills jag är borta.
Så. Jag är trasig. Och jag fortsätter att riva bitar av mig själv, hur mycket jag än önskar att jag kunde låta bli. För jag kan inte sluta hoppas när jag bör. Jag kan inte sluta känna det jag känner för honom, även fast jag borde slutat för längesedan. Jag kan inte sluta gråta, även fast tårarna borde torkat upp för evigheter sedan. Jag borde lärt mig att ta hand om mig själv, lärt mig vad jag behöver för att må bra. Men icke. För det enda jag tänker på är honom. Och jag har ALDRIG hatat mig själv mer, än vad jag gör i just detta ögonblick.
"Learn to love what's best for you" är ord jag hör i huvudet. Som om det skulle vara så jävla lätt då?
... känns som om jag inte kan sjunka mycket lägre än såhär. Men what do you know, jag kan säkert överraska mig själv ännu en gång och trippa ännu lite längre ner i gyttjan. Skjut. Mig.
Jag märker att jag har fått svårt att andas. Och om jag håller om mig själv i ett försök att skydda mig från smärtan jag känner, så trycker jag bara in hålet jag har i bröstet ännu mera. Jag kan inte hålla ihop mig själv, och jag kan inte ens försöka. Det gör bara ondare att försöka, mer svårt att andas... som att det där hålet försöker sluka inte bara bröstkorgen, utan även hjärtat när jag försöker pussla ihop mig själv helt i onödan. Det äter upp mig, och tomrummet blir större och större för varje minut. Jag går i bitar, och funderar på att lägga mig på golvet och bara låta mig själv falla sönder, tills inga känslor finns längre. Tills jag är borta.
Så. Jag är trasig. Och jag fortsätter att riva bitar av mig själv, hur mycket jag än önskar att jag kunde låta bli. För jag kan inte sluta hoppas när jag bör. Jag kan inte sluta känna det jag känner för honom, även fast jag borde slutat för längesedan. Jag kan inte sluta gråta, även fast tårarna borde torkat upp för evigheter sedan. Jag borde lärt mig att ta hand om mig själv, lärt mig vad jag behöver för att må bra. Men icke. För det enda jag tänker på är honom. Och jag har ALDRIG hatat mig själv mer, än vad jag gör i just detta ögonblick.
"Learn to love what's best for you" är ord jag hör i huvudet. Som om det skulle vara så jävla lätt då?
... känns som om jag inte kan sjunka mycket lägre än såhär. Men what do you know, jag kan säkert överraska mig själv ännu en gång och trippa ännu lite längre ner i gyttjan. Skjut. Mig.
I min lilla lilla värld av blommor.
Jag måste bara säga att vädret är så jävla asum! :D Och efter att jag legat och tittat på film så jag nästan somnade, kände jag att jag behövde göra någonting. Så, nu har jag börjat med mina blommor, ÄNTLIGEN! Som sagt, vädret har liksom passat idag. Har kasserat mina orkidéer eftersom dom inte blommat på aslänge, och jag köper hellre nya än att hålla på och jobba mig med dom. Istället har jag använt dom krukorna till att plantera roseneternell och passionsblomma, och jag hoppas innerligt att dom faktiskt växer! Jag och växande ting - vet ej om vi går så bra ihop. ^^
Utomhus har jag grävt och grävt, och flyttat omkring på tegelstenar och stora, tunga och tjocka jävla plattor som var som fastväxta i marken. Nu har jag min rabatt-mall klar, och om vädret vill imorgon också så ska jag gräva ÄNNU mera, så att en hel säck jord faktiskt får plats i gropen. :P Sen väntar lite solrosor, lin - och två andra sorters blommor som jag inte minns namnen på - på att bli planterade. :) Usch vad jag längtar efter att bo i ett hus. Lite mer plats och möjligheter till en nice blomrabatt liksom. Det finns inte nu, MEEEN jag gör vad jag kan med det jag har. :)
Vad jag vill säga är att jag mår bra idag och känner mig som en duktig prick. Det har bara känts så himla fint att sitta ute i solen och riktigt fokusera på någonting. Att ha ett projekt, något att tänka på och sköta om. Rika är självklart med också, annars hade det inte varit lika mysigt. Jag önskar mig bara en löplina så att hon faktiskt når fram till mig, snälla någon? :D
Och Paramore är jäkligt bra ska ni veta. :)
Utomhus har jag grävt och grävt, och flyttat omkring på tegelstenar och stora, tunga och tjocka jävla plattor som var som fastväxta i marken. Nu har jag min rabatt-mall klar, och om vädret vill imorgon också så ska jag gräva ÄNNU mera, så att en hel säck jord faktiskt får plats i gropen. :P Sen väntar lite solrosor, lin - och två andra sorters blommor som jag inte minns namnen på - på att bli planterade. :) Usch vad jag längtar efter att bo i ett hus. Lite mer plats och möjligheter till en nice blomrabatt liksom. Det finns inte nu, MEEEN jag gör vad jag kan med det jag har. :)
Vad jag vill säga är att jag mår bra idag och känner mig som en duktig prick. Det har bara känts så himla fint att sitta ute i solen och riktigt fokusera på någonting. Att ha ett projekt, något att tänka på och sköta om. Rika är självklart med också, annars hade det inte varit lika mysigt. Jag önskar mig bara en löplina så att hon faktiskt når fram till mig, snälla någon? :D
Och Paramore är jäkligt bra ska ni veta. :)
Det heter drymartinick.
Idag så skuttade en väldigt lurvig hund rätt upp i plytet på mig. Jenny Jansson's bearded collie närmare bestämt. Och ja, jag sjunger Cornelis låt "Jenny Jansson" så fort jag tänker på henne eller ser henne. "Ska gå ut på stan och shoppa hela dan', faderi fadera faderallan lallan lalaaa!", slår aldrig fel. :) Jag tyckte i alla fall att det var hemskt trevligt med en söt och stor valp som liknar en björn, som hoppas och kramas... meeeeen det är bara jag. ^^ (bara för att jag låter Rika görat' liksom.) JAJA, har jag tur tänkte jag säga, så har jag en playdate imorgon med vovvarna och Jenny Jansson. ... "fast man inte är modell och har revbensspjäll, fast man kanske bara är JENNY JAAANSSON!". Hääää. :D
Jag är trött och har ont i benen efter springeling på jobbet, och längtar ner till elementet i sängen. Mest för att jag slipper frysa. XD Men först ut i kylan med sovande snuttiluttpluttsötnötpuckohund, som precis vaknade av något ljud som inte fanns, och satte sig käpprätt upp i soffan tills jag petade på henne, då slängde hon sig ner igen och visslar med nosen. O_o
Annars så har jag fundilerat, och jag har kommit fram tiiiill! - Killar som borde finnas på riktigt;
Mugen (samurai champloo)
Spike (Cowboy bebop)
Kakashi (Naruto, durh)
Alucard (...? ^^)
- JÄVLAR VAD DOM HADE FÅTT LIGGA ALLTSÅ! ... skojar inte.
Jag känner nu att det här inlägget är alldeles för trött för att riktigt hänga ihop, så jag skriver mest bara för - ja vad skriver jag för?
... Kanske för att citera den blinda leveranskillen i Yrrol; "Jag har ätit PANN-KAKA!", och pannkaka är gått, så det så. ^^
CPTRÖTTDAMPGODNATTNURÅHEJSVEJSPUSSOCHPUSSADJÖ!!!
<3! <- till er alla från mig bara. (inte från oss alla, bara jag ska ha äran.)
Jag är trött och har ont i benen efter springeling på jobbet, och längtar ner till elementet i sängen. Mest för att jag slipper frysa. XD Men först ut i kylan med sovande snuttiluttpluttsötnötpuckohund, som precis vaknade av något ljud som inte fanns, och satte sig käpprätt upp i soffan tills jag petade på henne, då slängde hon sig ner igen och visslar med nosen. O_o
Annars så har jag fundilerat, och jag har kommit fram tiiiill! - Killar som borde finnas på riktigt;
Mugen (samurai champloo)
Spike (Cowboy bebop)
Kakashi (Naruto, durh)
Alucard (...? ^^)
- JÄVLAR VAD DOM HADE FÅTT LIGGA ALLTSÅ! ... skojar inte.
Jag känner nu att det här inlägget är alldeles för trött för att riktigt hänga ihop, så jag skriver mest bara för - ja vad skriver jag för?
... Kanske för att citera den blinda leveranskillen i Yrrol; "Jag har ätit PANN-KAKA!", och pannkaka är gått, så det så. ^^
CPTRÖTTDAMPGODNATTNURÅHEJSVEJSPUSSOCHPUSSADJÖ!!!
<3! <- till er alla från mig bara. (inte från oss alla, bara jag ska ha äran.)
How do you do!
Alltså, jag är dåligdålig på att skriva. Både dagbok och blogg, allt som handlar om vad som händer mig eller vad som försigår i min hjärna. Och när jag väl skriver så blir det oftast något så oerhört negativt, att jag inte kan läsa det igen. Just för att man hamnar där igen känslomässigt. Så... bajs?
Istället tänker jag skriva såhär!
Idag uppskattar jag den oerhört dementa tanten på jobbet som sjunger om allt hon gör. "Jag ska dricka, det smakar gott, lalalaaa DUUUUU DÄÄÄÄR, komkomkom hit till mig, ÅÅÅH" - osv osv. Hon är en oerhört söt och skojfrisk dam, utan att hon vet om det. Men snälla, sjung varje dag om vad som helst, spring in på andras rum och låt som ett signal horn, i adore it. :) <3
Jag uppskattar Yrrol! (det ÄR en kolossalt genomtänkt film, really.)
Jag uppskattar fina komplimanger som man inte behöver förtjäna, som bara kommer när man behöver, och minst anar. Stor eller liten, det kvittar, det är lika älskvärt ändå. :)
OCH ROXETTE! SERIÖST! (se rubrik, jag blir fan glad.)
Vad jag uppskattar allra mest kan ni redan gissa. Hunden, alltid hunden. <3 Man kan vara borta i 2 sekunder, och när hon ser mig igen så blir hon alltid lika glad, som om jag varit borta i åratal. Hon är knäpp, egen, dampig och låter som en hel gris, och hon tröttnar aldrig på att springa fram och tillbaka i våran lilla lägenhet och jaga sin äckliga boll. ^^ Det finns en anledning till varför man säger att hunden är människans bästa vän - she's right here! Ärligt, om alla i hela världen skulle få träffa min vovva så skulle det bli världsfred. Säkert. Bergis. Tror jag i alla fall. ^^ .... aaaanyways.
Däremot så uppskattar jag INTE regnet idag. Regn, blåst och kyla när man cyklar hem halv 10 är onice. Dagens tistel går till dig, JÄVLA REGN. Ta med dig åska imorgon så får du en ros. <3
Värt ett försök? :)
Peace out!
Istället tänker jag skriva såhär!
Idag uppskattar jag den oerhört dementa tanten på jobbet som sjunger om allt hon gör. "Jag ska dricka, det smakar gott, lalalaaa DUUUUU DÄÄÄÄR, komkomkom hit till mig, ÅÅÅH" - osv osv. Hon är en oerhört söt och skojfrisk dam, utan att hon vet om det. Men snälla, sjung varje dag om vad som helst, spring in på andras rum och låt som ett signal horn, i adore it. :) <3
Jag uppskattar Yrrol! (det ÄR en kolossalt genomtänkt film, really.)
Jag uppskattar fina komplimanger som man inte behöver förtjäna, som bara kommer när man behöver, och minst anar. Stor eller liten, det kvittar, det är lika älskvärt ändå. :)
OCH ROXETTE! SERIÖST! (se rubrik, jag blir fan glad.)
Vad jag uppskattar allra mest kan ni redan gissa. Hunden, alltid hunden. <3 Man kan vara borta i 2 sekunder, och när hon ser mig igen så blir hon alltid lika glad, som om jag varit borta i åratal. Hon är knäpp, egen, dampig och låter som en hel gris, och hon tröttnar aldrig på att springa fram och tillbaka i våran lilla lägenhet och jaga sin äckliga boll. ^^ Det finns en anledning till varför man säger att hunden är människans bästa vän - she's right here! Ärligt, om alla i hela världen skulle få träffa min vovva så skulle det bli världsfred. Säkert. Bergis. Tror jag i alla fall. ^^ .... aaaanyways.
Däremot så uppskattar jag INTE regnet idag. Regn, blåst och kyla när man cyklar hem halv 10 är onice. Dagens tistel går till dig, JÄVLA REGN. Ta med dig åska imorgon så får du en ros. <3
Värt ett försök? :)
Peace out!
it makes no difference if i'm around.
Det är någonting som inte stämmer med mig. Jag gillar inte mig, inte alls. Jag och jag går inte ihop, trivs inte i samma hud. Och tro mig, jag har försökt många 1000 gånger att förändra min personlighet till något som jag själv skulle gilla, men det går verkligen inte. Hur gör man? Hur blir man någon som man själv kan stå ut med, hur blir man nöjd med att vara den man är? ... denna kväll har jag insett att jag nog aldrig har varit lycklig mer än tre månader av mitt liv, och har inget hopp om att någonsin bli det igen. Jag är en naiv och paranoid jävla pessimist, som aldrig känner mig älskad eller behövd och antagligen behöver käka tonvis med lyckopiller för att få bukt med min inre misär. Jag är kärleksberoende samt bekräftelseknarkare, och utan ömhet eller uppskattning så faller jag direkt tillbaka till min gamla destruktiva bana. Däremot inte fysiskt längre, utan mer psykiskt - vad spelar det egentligen för roll, ingetdera är någe vidare bra. Jag är konstant rädd för vad jag säger eller gör, hur fint jag än håller om eller hur fina ord jag än viskar. Konstant jävla livrädd för att bli lämnad för att jag är den jag är. - ... jo, därför att jag insett att mitt huvud är otroligt läskigt, och fyllt med mörka tankar. Jag är rädd för att han ska se vad som rör sig inom mig, att han ska komma på att jag inte är någonting för honom.
Det mesta jag säger eller tänker är oftast tvärtemot vad jag vill säga, vad jag bör säga och tänka. Sakerna jag gör är alltid motsatsen till vad som behövs göras. Jag är nog inte till någon speciell nytta, och undrar ibland om du skulle märka om jag inte var här. - ... om du bara kunde säga att du älskade mig, om du bara kunde ge mig en helt ärlig kyss igen. En sån som känns, en sån som det står skrivet kärlek på med stora feta bokstäver.
Jag kan inte göra mer. Jag har ingen ork och inga ideér kvar att ge. Jag har inte ens ord kvar. Kanske kanske är det mitt fel alltsammans, och kanske kanske är detta en återvändsgränd. Jag vill inte ha det såhär igen.
... snälla någon, få det att sluta?
Jag anar att jag i grund och botten är en djupt deprimerad jävla ursäkt till människa.
Och jag återkommer alltid till den här låten. Och efter att den har spelat klart, så ska jag uppsöka läkare.
When you were here before,
Couldn't look you in the eye.
You're just like an angel,
Your skin makes me cry.
You float like a feather,
in a beautiful world
I wish I was special,
You're so very special
I don't care if it hurts,
I want to have control.
I want a perfect body,
I want a perfect soul.
I want you to notice,
when I'm not around.
You're so very special
I wish I was special
Whatever makes you happy,
whatever you want.
You're so very special,
I wish I was special,
But I'm a creep, I'm a weirdo.
What the hell am I doing here?
I don't belong here.
I don't belong here.
Det mesta jag säger eller tänker är oftast tvärtemot vad jag vill säga, vad jag bör säga och tänka. Sakerna jag gör är alltid motsatsen till vad som behövs göras. Jag är nog inte till någon speciell nytta, och undrar ibland om du skulle märka om jag inte var här. - ... om du bara kunde säga att du älskade mig, om du bara kunde ge mig en helt ärlig kyss igen. En sån som känns, en sån som det står skrivet kärlek på med stora feta bokstäver.
Jag kan inte göra mer. Jag har ingen ork och inga ideér kvar att ge. Jag har inte ens ord kvar. Kanske kanske är det mitt fel alltsammans, och kanske kanske är detta en återvändsgränd. Jag vill inte ha det såhär igen.
... snälla någon, få det att sluta?
Jag anar att jag i grund och botten är en djupt deprimerad jävla ursäkt till människa.
Och jag återkommer alltid till den här låten. Och efter att den har spelat klart, så ska jag uppsöka läkare.
When you were here before,
Couldn't look you in the eye.
You're just like an angel,
Your skin makes me cry.
You float like a feather,
in a beautiful world
I wish I was special,
You're so very special
I don't care if it hurts,
I want to have control.
I want a perfect body,
I want a perfect soul.
I want you to notice,
when I'm not around.
You're so very special
I wish I was special
Whatever makes you happy,
whatever you want.
You're so very special,
I wish I was special,
But I'm a creep, I'm a weirdo.
What the hell am I doing here?
I don't belong here.
I don't belong here.
Hjärtat mitt.
Jag vet egentligen inte hur länge jag tjatade om hur mycket jag ville ha hund. Kanske enda sen jag var liten, för jag minns hur jag bad "snälla snälla mamma, kan jag inte få en hund i julklapp?". Att jag alltid satt och tittade i den stora boken som beskrev alla raserna - att jag aldrig kan minnas vad böcker heter -, och pekade på minst tio raser och sa "den vill jag ha!". Hundar kom och gick, men ingen var min, och alla utom en hade nog inte mycket där under pannan. Och efter att dom försvunnit kom den dära saknaden igen. Inte efter just dom hundarna, utan hunden. Och jag fattar, alla ni som var med under alla de där åren, jag har tjatat nog. :) Ni har redan fattat hur mycket jag önskat.
Så för ungefär tre månader sedan hittade jag henne. Ren impuls att jag faktiskt köpte henne, och länge trodde jag att det var ett enormt misstag, för hur skulle jag kunna ta hand om ett liv som behöver så himla himla mycket?
Det är annorlunda nu. Hon fyller ett tomrum i min själ, hon får mig att skratta hysteriskt tills jag inte kan andas, hon ger mig närhet. Min lilla snarkande hund, hur jag älskar dig trots att du drar i kopplet tills jag får ont i axeln. Kan helt ärligt säga att Rika är det allra bästa, inom alla kategorier. Hon är mitt hjärta, och tänka sig, hon har ingen aning om hur länge jag har väntat på henne. <3
Så för ungefär tre månader sedan hittade jag henne. Ren impuls att jag faktiskt köpte henne, och länge trodde jag att det var ett enormt misstag, för hur skulle jag kunna ta hand om ett liv som behöver så himla himla mycket?
Det är annorlunda nu. Hon fyller ett tomrum i min själ, hon får mig att skratta hysteriskt tills jag inte kan andas, hon ger mig närhet. Min lilla snarkande hund, hur jag älskar dig trots att du drar i kopplet tills jag får ont i axeln. Kan helt ärligt säga att Rika är det allra bästa, inom alla kategorier. Hon är mitt hjärta, och tänka sig, hon har ingen aning om hur länge jag har väntat på henne. <3
Take a mental picture of me.
Jag kollade i en bok idag, tänk om jag ändå kunde minnas vad den hette. Men däri var gamla foton, minst 20 år, från just lilla Hallstavik. Jag fann bilder på en gammal barndomsvän som jag hållt kär en gång i tiden, en gammal lärare i sina ungdomsdagar och hennes väninna som är mor till en i min kära familj, samt en växt i en sliten känga. Allt i svart och vitt. Just den sistnämda fastnade jag för, den gav mig en oerhörd lust att bara fotografera allting. Dokumentera mitt liv i stort och smått i svartvita bilder. För tänk så vacker en bild kan bli, även fast bilden bara innehåller en enda sko.
Med det vill jag alltså säga att vid löningstider så ska jag gå och införskaffa mig en mycket bättre kamera som kan fånga vartenda hårstrå på Rika, och tyvärr varenda por på mitt ansikte. :)
Annars så... vet jag inte direkt. Påtal om bilder ska jag väl kika på mina gamla, se om det hänt något nytt, även fast jag vet att det är ganska omöjligt att mina bilder ändrats sedan sist jag såg på dom.
Jag är trött efter endast fyra dagars ledighet denna månad. Jag är trött, även fast Helena och Maria har varit med mig idag. Det är konstigt att en dag kan förstöras så himla snabbt av att endast en person visar sig.
Nåja. Ingenting att göra åt. Lyssna på musik och kolla på en ny kamera. Kan det vara något?
Med det vill jag alltså säga att vid löningstider så ska jag gå och införskaffa mig en mycket bättre kamera som kan fånga vartenda hårstrå på Rika, och tyvärr varenda por på mitt ansikte. :)
Annars så... vet jag inte direkt. Påtal om bilder ska jag väl kika på mina gamla, se om det hänt något nytt, även fast jag vet att det är ganska omöjligt att mina bilder ändrats sedan sist jag såg på dom.
Jag är trött efter endast fyra dagars ledighet denna månad. Jag är trött, även fast Helena och Maria har varit med mig idag. Det är konstigt att en dag kan förstöras så himla snabbt av att endast en person visar sig.
Nåja. Ingenting att göra åt. Lyssna på musik och kolla på en ny kamera. Kan det vara något?
Loneliness...
Att sånna små saker kan bli så enorma, gigantiska. Hur kan det komma sig? Hur kan det bli så illa att du kallar mig för det enda ordet jag verkligen inte tål? Att du tar i med hela din kropp för att få mig att försvinna, du skrämmer mig när dina ögon blir svarta. ... att du tyckte såpass illa om mig att du hellre ringde din bror för att kolla vart jag var. Vi kommer inte längre än såhär va? Nu är det stopp...
Jag är hemma igen... hur länge förblir detta mitt hem? så länge som du låter mig vara här?
En liten del av mig väntar här på dig, kan inte vänta. Andra delar av mig fruktar den sekund du kommer hem, den sekund du öppnar din mun. Jag är rädd för dig och dina ord. Livrädd. Och ändå sitter jag här och tänker på hur vi brukade vara. När vi var små, när vi sågs förra hösten på skolgården, när du dansade med mig, när du sa att allting du ville ha var mig. Oj hur fort allting kan förändras. Hur fort man kan glömma bort vem man älskar och varför. Hur lätt det är att bara se det dåliga i folk. Jag vet, jag är likadan.
Så vi finns inte mer. Du och jag finns inte mer... förns du kommer hem och säger din mening.
Jag är hemma igen... hur länge förblir detta mitt hem? så länge som du låter mig vara här?
En liten del av mig väntar här på dig, kan inte vänta. Andra delar av mig fruktar den sekund du kommer hem, den sekund du öppnar din mun. Jag är rädd för dig och dina ord. Livrädd. Och ändå sitter jag här och tänker på hur vi brukade vara. När vi var små, när vi sågs förra hösten på skolgården, när du dansade med mig, när du sa att allting du ville ha var mig. Oj hur fort allting kan förändras. Hur fort man kan glömma bort vem man älskar och varför. Hur lätt det är att bara se det dåliga i folk. Jag vet, jag är likadan.
Så vi finns inte mer. Du och jag finns inte mer... förns du kommer hem och säger din mening.
Illamåendets lilla rosa monster.
Jag mår illa. Kanske mest beroende på baksmällan efter en utekväll på "storfolkan", ooh, riktigt lantligt. Där alla från hela den här helvetesbyn samlas för att kladda på varandra och supa sig så redlöst fulla att de inte kan stå på benen. Tills de inte ser vem fan det faktiskt är de klämmer mellan benen, eller vem det är de drar upp kjolen för. Mmh, härliga, ljuvliga hallstavik, där killar letar med blicken över din kropp, ser om de gillar, om de skulle kunna tänka sig. Hej säger jag, ursäkta mig, jag är upptagen och han uppskattar säkert inte spanandet. Hans svar var att man får spana, det har aldrig skadat någon - förutom min själ. Härliga hallstavik, vilka människor du innehåller. Gamla klasskamrater, vissa som vill kramas och säger snälla saker som jag blir glad över. Andra som undrar om det verkligen är jag, jag ser inte längre ut som Michaela. Jag lovar, det är jag, ät skit och dö, för du ÄR den äckligaste människan, inte bara här, men på hela jorden. Folk som tappar ölflaskor i golvet, på mina fötter. Vakter som ap-ap-ap-ar mig, svägerska, vänner jag känner och inte känner som ger mig pussar, främligar som säger "vilken jättefin tjej du har, bra jobbat" - tack! -, ex-flickvänner som står som babianer, sträck på dig förhelvete, ha lite värdighet! ... En dans med min kära. Ömhet, hur jag saknar dig...
Jag mår illa. Kanske inte bara pga baksmällan. Kanske har en liten del av illamåendet rot i alla dessa tjejer. Som säger att de gärna tar med dig hem, OM du inte hade varit upptagen. Som slänger upp benen högt upp på din kropp, och lägger armarna runt din hals. Kan du klandra mig för att jag går fram och ställer mig ivägen? Hade du gjort detsamma om någon lagt en hand på min rumpa? ... alla dessa äckliga tjejer. Ska vi hem till dig, dansar som strippor och lägger beslag på vad de önskar. Hur jag hatar er. Ljuvligt äckliga hallstavik. Därför är jag svartsjuk. För att du ser såpass bra ut, och jag tror du vet det min käraste.
Äckliga, äckliga hallstavik, hur jag hatar dig ibland.
... ändå, det var värt, trots.
På annan not. Julafton, och vi väntar på att skåla. "Jag vill skåla för mig och Sandra. Vi har nämligen förlovat oss." säger han. Och jag blir så lycklig över att kärlek finns. Att de satt och viskade "det är du och jag"... ömhet, hur jag saknar dig, hur jag längtar efter dig. Jag som alltid säger, riktigt kärlek finns inte... men så är den där, rätt framför mina ögon, trots motgångar och horribla händelser. Så sitter den där i soffan, och finns.
Jag avundas er. För det kommer aldrig hända mig, ringar och löften... det enda jag är säker på, som kommer finnas kvar tills hon inte orkar med ett enda andetag till, är Rika. Jag vill aldrig lämna henne, och hoppas på att jag aldrig kommer behöva göra det heller.
Det är nog mycket som rör sig i mitt huvud. Om kärlek som inte finns, om äckliga jävlar som alltid kommer finnas där, och jag kan inget göra, hur mycket jag än vill. Hur mitt hjärta känns som om det ska brista, precis i detta ögonblick. Hur ingen framtid finns för mig, hur mycket jag älskar min hund när hon ligger här och snarkar. Om allt. Jag avundas er för att ni har det jag längtar efter.
Rosa skridskor finns inte. Bara en rynkig liten hund som pussas när jag är ledsen. Och tur är väl det.
Jag mår illa. Kanske inte bara pga baksmällan. Kanske har en liten del av illamåendet rot i alla dessa tjejer. Som säger att de gärna tar med dig hem, OM du inte hade varit upptagen. Som slänger upp benen högt upp på din kropp, och lägger armarna runt din hals. Kan du klandra mig för att jag går fram och ställer mig ivägen? Hade du gjort detsamma om någon lagt en hand på min rumpa? ... alla dessa äckliga tjejer. Ska vi hem till dig, dansar som strippor och lägger beslag på vad de önskar. Hur jag hatar er. Ljuvligt äckliga hallstavik. Därför är jag svartsjuk. För att du ser såpass bra ut, och jag tror du vet det min käraste.
Äckliga, äckliga hallstavik, hur jag hatar dig ibland.
... ändå, det var värt, trots.
På annan not. Julafton, och vi väntar på att skåla. "Jag vill skåla för mig och Sandra. Vi har nämligen förlovat oss." säger han. Och jag blir så lycklig över att kärlek finns. Att de satt och viskade "det är du och jag"... ömhet, hur jag saknar dig, hur jag längtar efter dig. Jag som alltid säger, riktigt kärlek finns inte... men så är den där, rätt framför mina ögon, trots motgångar och horribla händelser. Så sitter den där i soffan, och finns.
Jag avundas er. För det kommer aldrig hända mig, ringar och löften... det enda jag är säker på, som kommer finnas kvar tills hon inte orkar med ett enda andetag till, är Rika. Jag vill aldrig lämna henne, och hoppas på att jag aldrig kommer behöva göra det heller.
Det är nog mycket som rör sig i mitt huvud. Om kärlek som inte finns, om äckliga jävlar som alltid kommer finnas där, och jag kan inget göra, hur mycket jag än vill. Hur mitt hjärta känns som om det ska brista, precis i detta ögonblick. Hur ingen framtid finns för mig, hur mycket jag älskar min hund när hon ligger här och snarkar. Om allt. Jag avundas er för att ni har det jag längtar efter.
Rosa skridskor finns inte. Bara en rynkig liten hund som pussas när jag är ledsen. Och tur är väl det.
